sparklyedward

http://www.nrj.se/?underpage=165.30841

Have faith in Destiny

I sped up my bike Joshua gave me for my sixteenth birthday. I dont like to call him my father. He left when he found out mom was pregnant with me. When I turned 13 he came from no where. He hugged me and told me that he was my father and he moved In with us.
Every night he would tuck me in and tell me stories about La Push. Then mom found out that she was pregnant, he packed his bags and told me that he would be back after the baby was born, he kissed my forehead and walked out the door. From that point he never was my daddy anymore.
I got depressed and cut my long hair to a bob with long bangs, my eyes died that day he walked out the door. They where brown but now it looked like they where black.
When i started high school I tried to change back my last name to Hope but I was stuck with Uley. People knew who Joshua Uley was, the rumar whent that he was a pro at knocking up women in the Seattle area. Lucky me..
He came back again when Andie was born just like he promised but I couldnt trust him anymore. I begged mom not to take him back but she wouldnt listen. He showered us with presents I took the Ducati but that was it.

One day I was walking down the hall in school minding my own businesse When I heard Jen.
"Bastard." she coughed. Thats It I cant take this anymore.
I whent towards her direction. She was small but I took her collar and pressed her up against the locker so she was eye to eye. She laughed straight in my face.
"What did you say." I asked her, trying not to rip her head off. "Oh I didnt think you heard all of it." she smiled. I threw her down on the the floor and started beating the crap out of her. Everyone started to yell "fight, fight", until the principal came and dragged me of Jen. She sat up and spit out blood, her nose looked broken. "Destiny Uley! This is your fifth fight this month!"the pricipal yelled. I held my breath "How long am I suspended for now, a week? " I asked looking down on my aching knuckles. "Your not suspended." I breathe out. "Your expelled!" "Fine!" I yelled at him. I ran out of the school and hopped on my bike and whent home.

I stopped in front of the house and pushed my bike in the garage. I opened the front door quietly and sneaked up the stairs but I only got halfway. "Destiny Faith Hope-Uley." I stopped and turned around. There stood my mom with my brother Andie on her hip. "Yes." I said and flashed her my innocent smile. Just then Joshua came home, he looked at my mom and me. "Whats wrong now" he asked. "I just got a call from Destinys principal." "Whats the punishment now?" Joshua asked and chuckled. "She got expelled" mom said and shook her head.
"Already? Thats my girl. Henry owes me 20 bucks" Joshua laughed. "Josh this is not funny, now we have to move again." "Thats not necessary." Joshua said.
"Am I droping out of school?" I asked suprised. "Nope, I have a cottage in La Push, you can live and go to school there." My jaw dropped open. "Im not sure.." mom said. "Oh come on shes practically a grown up and It's only a mather of time before she moves. Isn't that wright sweetie?" he asked and smiled. I couldnt speak I just nodded. "Fine! but we are going to visit every weekend." mom said. "Thank you. Thank you sooo much."I said to mom and hugged her. "Thanks Josh.. Dad" and hugged him too "You always were my favourite" he said in my ear.

Im lying on my bed and thinking about my future in La Push an what dad said"You always were my favourite" I feel bad for the other kids, my half brothers and sisters. Im probably the only kid thats ever seen Joshua. But thats better than if he showed up and you begin to love him then he walks out on you, brakes your heart and comes back again..

Im moving on Friday and school starts on monday. I sure hope that they are nice, I dont want to kick their ass, I really want to change, But its hard with my temper. Josh said that the cottage is on the beach so I can swim and calm my nerves.. and find some cute guy's.

Det stod vampyrer vid fönstrerna och tittade på mig med sina gyllene ögon, det var inte så svårt att missa. En man med röd/brun går stod några meter ifrån mig med kläder i händerna.

Jag kände mig orolig, tänk om dom inte vill hjälpa mig dom vill nog bara åt mina krafter som många andra.

"Nej." sa mannen

"Vi vill inte ha dina krafter, vi vill hjälpa dig"

Som om han hade hört mina tankar.

"Du har rätt,jag hörde vad du tänkte."

Jag tog ett steg bakåt.

"Jag heter Edward och jag har en speciell fömåga, precis som du fast jag kan läsa tankar" sa han. Han verkade vara ärlig.

Sedan kom hela familjen ut.

En tjej och en annan tjej som såg ut att vara släkt, gick mot Edwards sida.

Jag kollade bakom mig och såg att Jacob sprang mot dom. Han stannade framför den yngre tjejen, han såg ut som en blind man som såg solen för första gången.

Det måste vara Nessie, halv-vampyren,tänkte jag. Edward nickade.

Jacob lyfte upp Nessie och snurrade runt med henne i armarna. Han stannade och kysste henne, Nessie rodnade, Edward morrade men lugnade ner sig snabbt.

"Embry jag har med mig kläder åt din kusin, jag tänkte att han kanske behövde det." sa Edward

Embry tog kläderna och skrynklade på näsan.

"Habbe verkar iallafall inte störas av lukten." sa Edward uppmuntrande

Embry gjorde en grimasch och kastade kläderna mot Habbe som tog imot kläderna i munnen.

Jag klappade hans huvud och tittade in i hans vackra ögon. Det var då det slog mig att snart så skulle jag få träffa honom i hans mänskliga form.

"Jag hoppas att du fortfarande har dina ögon." viskade jag i hans öra.

Han skällde, det verkade som han skrattade. Helt plötsligt så slickade han mig i ansiktet och jag började också skratta. Han vände sig om mot skogen och gick med kläderna i munnen.

Jag vände mig om mot vampyrerna som stod såg shockade ut med deras munnar öppna.

"Hon är hans prägling." sa Edward snabbt

"Men han kan inte präglas en vampyr." sa tjejen som verkade vara Nessie's mamma.

"Hon kan inte vara vampyr. Hennes lukt och ögon" morrade den yngre blonde

 Edward och den blonde som tydligen hette Jasper började bråka.

Jag stängde ögonen hårt för att inte börja gråta.

Vanliga vampyrer kan inte gråta men jag kan.

Jag ville ha Habbe vid min sida. Jag ville hålla i hans hand.

Jag kände hur mina kalla tårar rann ner för mina kinder. Jag fortsatte att blunda, jag hörde steg bakom mig.

"Hon gråter." sa Nessie

Edward och Jasper slutade.

"Hennes tårar är silvriga." sa den blonda tjejen

Jag såg en suddig figur springa mot Jasper och attackera honom.

Det tog en liten stund innan alla hann reagera.

Embry och Jacob drog loss den vackra mannen från Jasper.

Jasper ställde sig upp och var på väg att attackera honom, Men Edward och en stor vampyr höll fast honom.

Den vacka mannen bröt sig loss från Embrys och Jacobs grepp men han stod still och skakade, han lugnade ner sig så bara hans händer skakade. Han knöt nävarna, det såg ut som om han skulle attackera honom igen.

Han blundade.

"Om du sårar henne igen, då LOVAR jag att jag kommer bryta varenda ben i din kropp." sa han lugnt.

"Han har stor vilja och själv kontroll." sa Jacob

"Är det bara jag eller har han blivit större?" undrade Embry

"Hans  starka vilja att skydda sin prägling har nog full aktiverat varg genen. Men han kommer nog bli större sa Jacob."

Den vackra mannen vände sig mot mig men jag tittade snabbt ner. Jag visste att det var Habbe men jag vågade inte se honom i ögonen. Han gick mot mig. När han var nära mig så kände jag hur dragen jag var mot honom, som en magnet. jag höjde lite på huvudet så att jag inte kunde se hans ansikte. Han sträckte fram sina darriga händer och lade sina feber heta händer på mina kinder.

Jag tittade upp mot hans vackra ansikte. Jag som trodde att han såg ut som en gud...

men han var tusen gånger vackrare. Jag kände än hur en till kall tår rann.

Han torkade bort den med sin ena tumme. Jag tittade på hans ögon dom var gröna och glänste som smaragder.

"Habbe." sa jag ,med skakig röst

Han log. Han hade ett perfekt leende.

Jag tänkte på hur jag inte äns hade gråtit när John dog. Jag visste att Habbe var den jag skulle spendera restan av mitt odödliga liv med.

Jag kände hur varm jag blev, det var inte bra. Jag ville inte röra mig, jag ville titta på hans ögon i all evighet och känna hans varma händer mot mina kalla kinder. Men jag var tvungen att bryta mig loss ur hans grepp och blick så att jag inte skadade honom.

Jag vände mig om mot en buske som inom en en sekund började brinna. Vampyren med svart hår stod redan med en hink och försökte släcka den, men min eld var för stark och den blev större.
                                       *******************************************

Jag gick med de två  som var hälften man hälften varg, genom skogen.

Den silvriga vargen var forfarande inte människa. Jag vet inte varför men jag kände mig dragen till vargen.

Jag föreställde mig hur han såg ut, brons färgad hud, svart silkeslent hår. Han var nog normal lång och normal byggd eftersom han såg mindre ut än sina bröder eller vad dom nu var, fast han ser nog ändå ut som en Gud.

Han måste ha sina smaragd gröna ögon.

Jag märkte att vi sprang genom skogen.

"Vart ska vi?" frågade jag

"Vi ska till några vampyr vänner, familjen Cullen. Dom har en dotter som också är halv-vampyr" sa den näst störste

"Halv-vampyr?" frågade jag

"Är inte du halv-vampyr?" frågade den andra förvånat

"Nej." sa jag

Dom tittade på mig förvirrat. Utom vargen. Hans blick var svår att tolka.

"Du luktar inte som en vanlig vampyr, fortfarande sött men mer som rökelse. Och dina ögon är varken röda eller guldiga, utan silvriga " sa den näst störste

"Jag är inte som de flesta vampyrerna" sa jag

"Så dom har allså en dotter som är halv-vampyr" sa jag

"Japp, min Nessie" sa den store. Hans ögon glittrade när han sa namnet.

"Jacob, har älskat Nessie sen hon föddes.. Hon är 6 år nu"

Vargens mun hängde öppen och jag försökte dölja hur äcklad jag var.

"Embry!" morrade Jacob, det såg ut som om han skulle bita av Embrys huvud, även om han var i hans mänskliga form.

Embry fortsatte

"...Men hon ser ut att var 15, hon växer snabbt" sa Embry

"Aha" sa jag

Men han har varit kär i henne sen hon var bebis, det är fortfarande konstigt, tänkte jag.

"Vad heter ni?" frågade jag fast jag redan hade hört men dom hade inte sagt vad vargen heter.

"Åh, vad dumma vi är att vi glömde bort att presentera oss" sa Jacob

"Jag är Jacob, han är Embry, han vinkade som om det var första gången vi hade träffats.

Och varulven är Habbe.

"Habbe" viskade jag och kliade honom bakom örat.

"Varför är inte han människa?" frågade ja

"Han kan bli människa men han hann inte ta med kläder och han vill nog inte visa sig naken första gången för hans..."

Jacob höll för munnen på Embry innan han kunde fortsätta.

"Hans vadå" frågade jag

"..Hans nya vän" sa Jacob och skrattade nervöst

Vi korssade en flod och stod framför ett varkert stort hus med stora fönster.

Walking Fire
Habbes POV del:2 matching souls
"Får jag fråga vad som hände när du blev varulv" frågade Embry

alla var fortfarande vargar.

Jag tog ett ett djup andetag

"Visst." sa jag

"Ni vet att Paul frågade varför jag hette Habbe.."

Jacob avbröt mig.

"Va? Du förvandlades till en varulv för att någon retade dig på grund av ditt namn?" frågade Jacob

"Nej, lyssna. När min mamma jobbade i Israel träffade hon min pappa. Han kallade henne för "hans älskade" på arabiska som är habibi. Men han dog innan jag föddes. Jag föddes med hans ögon och när hon tittade in i dem så kunde hon se alla gångerna han sa habibi."

Embry avbröt mig.

"Oh habibi." sa han och plutade på läpparna så det såg ut som han skulle pussa mig. Jacob fnissade som en liten flicka.

"Käften! morrade jag åt dom. Jag heter inte habibi.."

"Får jag fortsätta" frågade jag". Dom nickade.

"För ett år sen åkte hon iväg till Israel för att jobba men kom inte hem tom händt. Hon hade gift sig med en irländare, Liam. Hon sa att det var kärlek vid första ögonkastet."

"Det visade sig att han var en alkoholist, som alla andra irländare

Förra veckan när jag kom hem från skolan låg hon på golvet, blåslagen och blodig. Hon fick ligga i sjukhuset i 4 dagar."

"När vi kom hem satt han på soffan och hälsade på oss som om inget hade hänt. Jag blev vansinnig och började skaka våldsammt. Det känndes som hela jag gick sönder. Och helt plötsligt var jag en varg."

"Jag visade honom mina tänder och morrade. Jag visste vad jag höll på med. Han sprang ut som ett skott. Jag kommer aldrig glömma hans min. Jag blundade hårt och tog ett djupt andetag och jag var människa igen. Jag skrattade men min mamma tittade på mig som om jag var ett monster, fast det var jag ju också."

De två vargarna tittade på mig.

"Vad?" frågade jag. Dom sa inget men jag såg deras tankar.

"Öh, vi kanske ska visade dig runt lite." sa Embry nervöst.

"Okej, jag kanske är mindre än er men jag är ganska snabb."

"Hahaha, vi får väl se" tänkte båda

"Klara,färdiga, SPRING!"

Jacob och Embry fuskade, jag låg efter men sprang snabbt förbi Embry och låg hack i häl med Jacob. Det kändes som jag flög förbi honom.

"Shit vad den dära grabben är snabb." tänkte Jacob

"Jag tror vi har äntligen vi har hittat någon som kan springa snabbare än Leah" tänkte Embry

Jag såg bilder fladdra förbi i Embrys huvud av en ståtlig varg eller ska man säga varg-ina flyga över skogen i samma fart som mig.

"Vänta!" ropade Jacob

Jag struntade i honom. Jag ville bara känna vinden blåsa mot mitt lurviga ansikte. "Stop! ropade han!

Mina ben slutade fungera men innan jag flög mot marken såg jag den svarta röken som kom från bergen.

Med ansiktet i den blöta mossan, undrade jag hur han gjorde det där.

"Oops, förlåt" sa Jacob

"Det är en lång historia"

"Hur kan du springa så snabbt" sa Embry förvånat

"Jag vann delstats finalen i löpning, två år i rad" sa jag stolt

Jacob stelnade till.

"Känner du lukten?" frågade Jacob

Embry morrade.

Jag sniffade luften.

"Ja, det luktar söt och fruktigt."

"Det sticks inte i näsan?" frågade Jacob förvånad

"Nej, borde det göra det?" frågade jag

"Vampyr..." mumlade Embry

"Eh, ursäkta men sa du vampyr?"

"Han har så lite av quileute blod i sig så hans sinnen måste vara svagare än våran" tänkte Jacob men han svarde inte på min fråga.

"Det är en som kommer." tänkte Embry

Det prasslade bakom några buskar. Den vackraste varelsen jag någonsin sett klev fram.

Hon såg ledsen och vettskrämd ut. Jag vågade inte titta i hennes ögon på grund av vad jag kunde få se, smärta. Jag kan inte se henne ledsen. Om jag var i människoform så skulle jag gå fram och krama henne.

Jacob tittade misstänktsamt på mig.

"Jake, gå runt och ta henne bak ifrån så kan jag distrahera henne."

"Va, vad ska ni göra?" frågade jag orolig

"Vi ska slita henne i bitar och bränna delarna" sa Embry

"Men hon är bara en människa!" sa jag förskräkt

"Nej hon är en vampyr" sa Jacob dystert

"Ja, och hon är säkert på jakt efter mellanmål." sa Embry medans han gick fram försiktigt och morrade.

Han var redo att anfalla.

"NEJ! Sluta" skrek jag men jag lät som en liten valp.

Embry stannade och tittade förvirrat på mig.

"Han har präglats" sa Jacob

Jag tittade på hennes ögon och våra blickar möttes.

Hennes ögon var silvriga , dom matchade min päls, hennes själ matchade min. Vi var gjorda för varandra.

Jag fortsatte titta in i hennes ögon, djupare och djupare. Det fanns inget slut.

Medans killarna pratade.

"Hon är en vampyr, han kan inte präglas på en vampyr" sa Jacob

"Men du präglades på Nessie"

"Hon är bara halv-vampyr" muttrade Jacob

"Det kanske hon också är, hon luktar mer än Nessie men fortfarande annorlunda och hon har silvriga ögon. Hon måste vara halv-vampyr" sa Embry.

Vi får ta med henne till Cullens

Dom försvann men kom snabbt tillbaka.

Dom var människor igen och dom hade shorts på sig, vart dom nu fick tag på det.

Jacob gick fram till henne, men hon tvekade.

Snälla gå inte tänkte jag. Men jag hade inga kläder så kunde inte förvandla mig.

Jacob frågade om hon ville följa med oss. Hon sa inget så jag gick fram till henne och tittade in i hennes vackra ögon.

Hon klappade min kind och nickade.

Okej det var inte meningen att jag skulle spendera min sommar i La Push. Jag skulle åka till Florida med Sarah, min flickvän. Men nej, jag var tvungen att Förvandlas till en varulv. Men det var tydligen väntat. Min syssling Embry ringde mamma för några veckor sen och frågade hur det var med mig, om jag var okej och om nåhot konstigt skulle hända så skulle hon ringa honom.

Fan vad sur jag är på mormor för att hon gifte sig med en halv quileute, ja halv, typ 1/18, det borde inte äns räcka men jag har sån himla otur att det gör det.

Vi var framme i La Push,det var grått och det regnade. Mamma sa att den här delen av Washington var en utav dom regnigaste ställen i hela Usa. Toppen.

Jag körde upp mot Embrys hus som såg mer ut som en stuga. Genom dörren kom det ut 6 muskulösa killar, dom måste träna hårt på gymmet. En av dem var lika lång som mig men hade också muskler.

En utav killarn kom fram till mig.

"Hej Habbe,det var länge sen"

Embry? Det kunde omöjligtvis ha vart han, visst har det gått 6 år sen sist men han var så lång, alla var långa. Jag kände mig kort. Gud vad det här stället är bra för mitt självförtroende..

Jag som var längst, bäst och snyggast.. Det är nog tvärtom här.

"Hej Embry! Läget?"

"Jo det bra" den lilla killen puttade till honom i sidan.

"Öh.. Just det, det här är Seth, Jacob, Quil, Paul, Jared och Sam"

"Trevligt att träffas" sa Sam och sträckte fram handen jag tog i den och det kändes som jag la handen på ett element. Dom andra skrattade.

"Eh, tack det samma" sa jag

"Seth, kan du bära in väskorna?" sa Embry

"Varför ska jag göra det?" frågade Seth

"För att jag sa det."Embry lät irriterad

"Okej, men ni får inte ha så bråttom, vänta lite på mig." sa Seth

"Ja, ja. Ska vi gå lite, Habbe? frågade Embry

Jag visste vad han menade, fast han kunde inte säga något för att hans mamma stod i fönstret, hon visste inte.

Hon vinkade till mig.

"Okej" sa jag

"Mamma, vi ska bara ge Habbe en rundtur, vi kommer tillbaka sen." ropade han

Vi gick långt in i skogen och efter en lång stund så börajde Paul prata.

"Vart fick du namnet i från?" frågade han nyfiket.

"Nej, det är inte så vanligt precis" sa Quil

"Ska du säga, vad är Quil för namn Igentligen" frågade jag honom

"Oh ow.. du skulle inte ha sagt så" sa Jared

Quil började skaka.

"Quil! Lugna ner dig!" skrek Sam

Men då var det för sent. Man hörde hur hans kläder revs sönder.

Där Quil hade stått, stod nu en stor brun varg.

Jag blundade och koncentrerade mig. Jag tittade upp på honom det fanns ingen chans att jag skulle kunna klara av honom själv. Plötsligt stod en grå och en röd/brun varg framför mig. Jag hörde Quils tankar;

"Jag ska slita dig i bitar din lilla valp" tänkte han

"Quil!" tänkte båda

"Han är ingen jävla tuggleksak, Quil" sa Embry

Paul, Jared och Sam försöte hålla fast Quil

"Och ni tycker att jag har svårt att kontrollera mig" sa Paul skämtsamt

"Jake!" ropade Sam

"Jacob suckade i hans huvud. Quil du vet att jag hatar att tvinga dig, men du ger mig inga val!"

"Ligg!" sa Jake med bestämd röst.

Quil ramlade ihop som en trasdocka.

Jag hörde Seth's tankar nu.

"Vad har jag missat nu då?" tänkte han

"Vi tar med honom till Emily" sa Sam

Quil var i sin mänskliga form igen.

"Eh.. Seth du kanske ska hämta lite kläder" tänkte jake när han tittade på trasorna som var kvar av kläderna.

Seth vände sig om och suckade.

"Aldrig får jag göra nåt kul" tänkte Seth när han sprang.

Förlåt, mumlade Quil innan dom gick.

Embry vände sig om och tittade på mig.

"ska han verkligen vara så liten? Han är ju nästan lika liten Som Seth och Habbe är fyra år äldre.

"Han kanske växer fortfarande" sa Jake

"Ja han är inte äns riktigt varm än häller" sa Embry

"Jag har haft feber ända sen jag förvandlades, nu har jag 40 grader" sa jag stolt.

"Men inte innan" frågade Embry.

"Nej, inte innan" sa jag

"Jag gillar din päls" sa Jacob

"Vi har nästan Lika" sa Embry stolt

"Nej, hans är snyggare, han ser nästan ut som en riktig varg" sa Jacob

"Coolt" sa Embry

Det har bara gått några veckor sen jag förlorade min kära John mot Volturi. I flera decenier hade vi flytt över hela världen men dom hann i kapp oss.

John sa att jag skulle springa så snabbt jag kunde men jag tänkte inte lämna honom, jag kunde inte gå någonstans utan han. Jag var som eld utan syre när han inte var i närheten.

Jag kommer ihåg varenda lilla detalj från den dan då männen från volturi fångade honom. Bra minne var en av fördelarna med att vara vampyr men i denna sammanhang var det en nackdel.

Den dan då min mor brändes är inte lika tydlig eftersom att jag fortfarande var människa. Men jag kommer aldrig glömma bilden av min mors medvetslösa kropp sländes in i den hungriga elden.

Men med John är det mycket värre. Som om någon hade tatuerat in minnet på min näthinna. Jag vet att jag aldrig kommer glömma det för resten utav mitt odödliga liv.

"John, du har vart väldigt olydig", sa mörkhåriga med glädje i rösten.

"Det var meningen att du skulle rapportera, speciella fall men nej du var tvungen att fly med en av dem. Aro tycker inte om när man själ från honom" sa den ljushåriga.

"Hon var aldrig Aros! Hon är min.", skrek John ut.

"Inte som partner. Marcus var med oss då vi jagade er i Ryssland . Din relation till hon är inte lika stark som hennes är till dig" Du ville bara ha hennes krafter" sa den mökhårige.

"Hon är för speciell för att slösas på er." sa John.

Då fick jag svårt att andas. Marcus kan känna relationer. Jag insåg att John inte älskade mig. Det kändes som någon inte bara hade tagit bort syret från min eld utan ochså hält över vatten.

Dom två vakterna tog tag i John och slet sönder honom lätt. Det lät som dom slät sönder en lastbil inte stackars John. Dem tände en eld och kastade in Johns delar, När jag såg Johns blick kände jag igen den. Det var samma blick som han gav mig precis innan han bet mig,

I samma sekund dom slängde i sista delen kände jag hur lågorna byggdes upp inom mig.

Jag riktade lågorna mot vakterna men dom skulle inte få det lika lätt som Hans. Nu var jag vampyr och jag kunde kontrolera styrkan, men den kunde bara utlösas av kraftiga känslor. Jag såg på medans dom rullade runt på marken som för att släcka elden som brann inuti dom.

Då såg jag hur jag såg ut i deras ögon, ond precis som Hans. Plötsligt låg deras aska på marken.

Jag sprang över till den lila elden. Den svarta röken var så tjock jag kunde inte andas. Jag föll till marken men drog mig snabbt upp och började springa.

Jag hann inte speciellt långt innan jag mötte av tre vargar. Dom kunde knappast ha vart vargar dom var mycket större. Den största hade röd/brun päls, den näst största var grå och den minsta såg mer ut som en varg men ändå såg hans päls mer ut som än vargs den var grå och silvrig nästan som den andra men finare. Men dom såg inte ut som de varulvarna jag o John lyckades fly i från i Schweiz.

Dom två stora vargarna morrrade och den stora gråa var på väg att anfalla mig när plötsligt den lilla vargen gnydde.Den gråa vargen vände sig mot honom. Den lilla vargen titta på honom och sen på mig med sina vackra gröna ögon.

Året är 1943 och det är andra världskriget.16 åriga Ijaa Suli levde ett bra liv med hennes mamma i Berlin.

I skolan var hon utstött för hon var jude. Men hos sin mormor som var sierska var hon respekterad,

tills en dag då hon och hennes mamma blev skickade till arbetsläger.

"Mamma, mamma! Vart för ni henne?" frågar Ijaa medans hon kämpar för att hålla tårarna borta.

"Hahaha, hon ska renas från sina synder" sa soldaten med ett ond skratt.

"Om du rör ett enda hårstrå på hennes huvud.."

"Hah! Och vad tänker du göra åt det din smutsiga jude!? Uttala en förbannelse på mig? Kom igen då sienerska ge allt du har, förvandla mig till en padda"

"Hans, lägg av! Den vackra rösten kom från kaptenen"

Jag har varit förtjust i kaptenen ända sen jag kom till denna helvetes håla. Han var så vacker med sina bruna lockar, svarta ögon och ljusa hy. Men det var ändo något som skrämde mig.

"Vaddå, jag har bara lite kul med flickan innan hon också bränns eller skickas till gaskammrarna"

"Tänd!"

"NEJ! Mamma! Ni kan inte göra så hon andas fortfarande"

Ijaa's mamma var sjuk med lungsot i flera veckor

"Och även om hon var död så skulle jag ordna en riktig begravning så hon kan begravas med värdighet"

"Hans! Hon kanske har rätt "

"Men John varför ska vi behandla hennes mor som om hon var någon speciell? Föresten så slipper hon lida mer, sa han med en sarkastisc ton."

"NEEJ! skrek Ijaa det högsta hon kunde men hon kunde bara stå hjälplöst brevid och titta på när soldaten kastade in hennes mors kropp som fortfarande andades in i dom hungriga lågorrna"

Något brast i henne i samma ögonblick, sedan gick allt väldigt sakta. Hon såg Hans breda elaka leende förvandlas till en grimash av smärtan de som såg ut som reflektionen av elden i hans ögon var igentligen han. Plötsligt så antändes han och det verkade som elden kom infrån eftersom han var minst 10 meter från branden. Innan han äns kunde skrika så låg hans aska på marken där ha hade stått.

Allt man kunde hör var eldens sprakande. Hon tittade på John och hans alltid vackra lugna ansikte såg nu flera år gammal ut, han tittade askan med förskräckta och stora ögon. Han öppnade munnen men det tog en stund innan han sa något.

"En begåvad", sa han som om han hade tappat luften."

"Va!? Jag? Jag gjorde det inte!"

"Vi måste gömma dig innan dom andrar hittar dig."

Han tog tag i min arm och även om jag hade min tjocka ylle jacka så kände jag hur kall han var.

"Du kan lika gärna döda mig nu när min mamma är död " sa hon med tårar i ögonen.

Han såg på mig med sogsna ögon.

"Men tänk om du kunde göra vad du vill? Du kunde vara snabb, stark och ännu vackrare än nu?"

"Jag bryr mig inte det ända jag vill nu är att vara i himmlen med min mamma."

Tiden hade gått så snabbt när jag tittade in i hans nattsvarta ögon som var fulla av smärta. Jag ångrade nästan att jag sa så.

Det kändes nästan som om vi hade flugit över stugorna. Vi stannade framför en kraftig dörr av metall som ledde ner till marken. Han öppnade dörren och drog med mig in. Det var ett skyddsrum med bara ett bord med remmar.

"Varför förde du mig hit?"

Han sa inget, han puttade ner mig på bordet.

"Vad gör du? Släpp mig!" men han hade ett fast grepp om mig som jag omöjligtvis kunde bryta mig ifrån. Han spände remmarna runt mina handleder och fotleder.Han lutade sig ner mot mig.

"Förlåt" viskade han i mitt öra med sin änglaröst.

Han kysste min hals försiktigt med sina kalla lena läppar. Hans tänder trängde igom min hud men det var inget som elden som brann inuti mig. Jag skrek för full hals med tårar som rann ner för mina kinder och han tittade på mig i gen med sina ledsna ögon.

"Snälla döda mig, snälla!"

"Förlåt viskade han igen" han vände sig om och gick mot dörren. Han vände sig om och sa: "Det går över om några dagar" sen gick han. Jag forsatte att skrika men gav upp efter ett tag då det inte hjälpte. Lågorna brände mig. Jag låg och väntade på att dom skulle försvinna. Det kunde ha gått minuter, veckor eller år men smärtan börjad långsamt försvinna. Jag öppnade mina ögon och dör stog han, ännu vackrare. Han kysste min panna.

"Välkommen till ditt nya liv."