sparklyedward

Det har bara gått några veckor sen jag förlorade min kära John mot Volturi. I flera decenier hade vi flytt över hela världen men dom hann i kapp oss.

John sa att jag skulle springa så snabbt jag kunde men jag tänkte inte lämna honom, jag kunde inte gå någonstans utan han. Jag var som eld utan syre när han inte var i närheten.

Jag kommer ihåg varenda lilla detalj från den dan då männen från volturi fångade honom. Bra minne var en av fördelarna med att vara vampyr men i denna sammanhang var det en nackdel.

Den dan då min mor brändes är inte lika tydlig eftersom att jag fortfarande var människa. Men jag kommer aldrig glömma bilden av min mors medvetslösa kropp sländes in i den hungriga elden.

Men med John är det mycket värre. Som om någon hade tatuerat in minnet på min näthinna. Jag vet att jag aldrig kommer glömma det för resten utav mitt odödliga liv.

"John, du har vart väldigt olydig", sa mörkhåriga med glädje i rösten.

"Det var meningen att du skulle rapportera, speciella fall men nej du var tvungen att fly med en av dem. Aro tycker inte om när man själ från honom" sa den ljushåriga.

"Hon var aldrig Aros! Hon är min.", skrek John ut.

"Inte som partner. Marcus var med oss då vi jagade er i Ryssland . Din relation till hon är inte lika stark som hennes är till dig" Du ville bara ha hennes krafter" sa den mökhårige.

"Hon är för speciell för att slösas på er." sa John.

Då fick jag svårt att andas. Marcus kan känna relationer. Jag insåg att John inte älskade mig. Det kändes som någon inte bara hade tagit bort syret från min eld utan ochså hält över vatten.

Dom två vakterna tog tag i John och slet sönder honom lätt. Det lät som dom slät sönder en lastbil inte stackars John. Dem tände en eld och kastade in Johns delar, När jag såg Johns blick kände jag igen den. Det var samma blick som han gav mig precis innan han bet mig,

I samma sekund dom slängde i sista delen kände jag hur lågorna byggdes upp inom mig.

Jag riktade lågorna mot vakterna men dom skulle inte få det lika lätt som Hans. Nu var jag vampyr och jag kunde kontrolera styrkan, men den kunde bara utlösas av kraftiga känslor. Jag såg på medans dom rullade runt på marken som för att släcka elden som brann inuti dom.

Då såg jag hur jag såg ut i deras ögon, ond precis som Hans. Plötsligt låg deras aska på marken.

Jag sprang över till den lila elden. Den svarta röken var så tjock jag kunde inte andas. Jag föll till marken men drog mig snabbt upp och började springa.

Jag hann inte speciellt långt innan jag mötte av tre vargar. Dom kunde knappast ha vart vargar dom var mycket större. Den största hade röd/brun päls, den näst största var grå och den minsta såg mer ut som en varg men ändå såg hans päls mer ut som än vargs den var grå och silvrig nästan som den andra men finare. Men dom såg inte ut som de varulvarna jag o John lyckades fly i från i Schweiz.

Dom två stora vargarna morrrade och den stora gråa var på väg att anfalla mig när plötsligt den lilla vargen gnydde.Den gråa vargen vände sig mot honom. Den lilla vargen titta på honom och sen på mig med sina vackra gröna ögon.